Krönika. Emil Jensen.

2017-08-11 11:00

Livets uppkomst är ingen tävling

”Varje dag är en valdag, varje kväll är en potentiell kärleksfestival.Och varje promenad i varje håla eller stad är en möjlig Prideparad.”

Vi fick lära oss tre saker i lågstadiet.

Det första var, att om du lägger en tand i ett glas Coca-Cola över natten så kommer tanden ha lösts upp helt och hållet dagen därpå.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det andra var att om det skulle komma in en människa från vikingatiden i vårt klassrum och vi skulle tända ljuset med strömbrytaren så skulle den vikingen svimma.

– Ja, Christoffer, även om den vikingen hade skägg och hjälm.

Och det tredje vi fick lära oss var att vi alla var vinnare för vi var den spermie som hade vunnit livets stora tävling där priset var att få bli en människa.

Vi testade förstås detta med tanden i Coca-Cola och den löstes inte riktigt upp. Men själva kunskapen tog vi med oss, det vi först hade hört och förväntat oss vägde förstås tyngre än resultatet av själva experimentet.

Den andra kunskapen, den om vikingen, var lite svårare att få bekräftad eftersom det aldrig dök upp någon från vikingatiden. Men min klasskompis Cato svimmade på träslöjden när vi skulle lära oss svarva. Så vi visste ju att folk kunde svimma i klassrum och redan där var ju mer än hälften av tesen bevisad.

Den tredje kunskapen, att vi var spermier som vunnit livets stora tävling, fick vi däremot höra många gånger från många olika håll. Både som barn, tonåringar och som vuxna, vilket gjort det svårare att ens komma på tanken att ifrågasätta.

Denna kunskap ligger ju dessutom till grund för vår utgångspunkt att vi alla är tävlingsmänniskor och att det är genom konkurrens och individuell vinnarmentalitet vi fortsätter utvecklas som människor.

Men på senare år har även detta visat sig vara en rejäl missuppfattning.

Spermierna tävlar inte, har det visat sig, tvärtom – det krävs en samverkan, ett genuint samarbete mellan spermierna för att liv ska uppstå.

Precis som i all mänsklig utveckling.

Denna tävlingskvarn har fått vatten på sig av en annan grundläggande missuppfattning, tolkningen av evolutionen, survival of the fittest, när det egentligen var våra förföräldrar med samarbetsförmågor som fört oss hit där vi är i dag. Samtal, samarbete, samförstånd är därför människans sanna natur. Survival of the nicest.

När vi, som nu har råd, i dessa tider märkt hur dåligt vi mår av denna tävlingshysteri – den som har finast lägenhet, dyrast bil, starkast tvättmaskin, vackrast skärbräda, välanpassadaste barn och bäst grammatik, mår trots detta ändå inte bra – så försöker vi hitta vägar ur hysterin.

Men vi har skapat en tävlingssituation där det inte hjälper att vi tar in så kallade mjuka värden och mindre materiella tävlingsgrenar.

För allt vi gör, gör vi ändå med denna utgångspunkt.

Till och med njutandet har blivit en tävling. Det handlar inte bara om vem som är bäst på att laga mat utan även om vem som är bäst på att äta mat. Allt går att vara bäst på. Och att tävla i.

På Instagram tävlar vi just nu om vem som har den härligaste sommaren.

Även om alla vet att det bara är sol tre timmar per sommar, så har ändå de flesta lyckats ta niohundra bilder under dessa tre timmar som får det att verka som att den svenska sommaren är en ändlös orgie i perfekt badväder, fästingfria picknickutflykter och färgsprakande solnedgångar.

Denna tävling gör oss förstås inte lyckliga, oavsett hur njutningsfulla grenar vi än tävlar i.

Lyckoforskning är en svår vetenskap och spretar åt olika håll, det enda som är hyfsat säkert är att det som gör oss lyckligast är att göra andra lyckliga.

Och det sker förstås inte i tävlingsform utan i samarbeten och motsatsen till självupptagenhet. Vad heter ens motsatsen till självupptagenhet? Självledighet?

Livets uppkomst är ingen tävling, lika lite som resten av tillvaron.

Och med detta i åtanke kan det vara bra att i tider som dessa tänka på att inte heller politik är en tävling. Hur absurt det än kan låta så är inte politik en tävling i vem som får flest röster vart fjärde år, utan ett gemensamt dagligt samarbete i att försöka skapa en så bra värld som möjligt för så många som möjligt.

Varje dag är en valdag, varje kväll är en potentiell kärleksfestival. Och varje promenad i varje håla eller stad är en möjlig Prideparad.

Plus & minus:

Plus: 22/8 avslutar jag min turné med en sista föreställning i Vitabergsparken i Stockholm. Alla är varmt välkomna och det är då fritt inträde, så alla som inte hade råd att gå på Flyktpotatis ska förstås känna sig ännu lite extra varmt välkomna, från såväl när som fjärran!

Minus: ”Sommaren 2017” (lika motsägelsefullt som att säga ”moderat kulturpolitik”) är plötsligt nästan slut och blåste bokstavligt talat bort. Som att titta på en 100-metersfinal: inte särskilt hett medan den varar och dessutom går den alldeles för fort.

Emil Jensen
Emil Jensen 

Emil Jensen, artist och poet. Skriver krönikor i Dagens ETC en fredag varje månad.